Ensamhet är något som många känner, men även jag. Fast jag har en omtänksam man och två livliga barn och en fin och stadig familj. Konstigt att känna så kan man tycka men jag gör det. Ensam för att jag har mina små hjärnspöken som jag hanterar
för mig själv och inte pratar med någon om. Eller kanske inte ska kalla dom hjärnspöken utan rättare sagt panik ångest attacker. Det har jag lidit av sen jag var ett litet barn, så många gånger har jag varit helt out of control då det gäller attackerna
för det är just det dom är. Attacker .. attackerar min hjärna, min glädje, mitt liv, när som helst. Kan vara då jag duschar, leker med mina barn, går på Birsta, dricker vin, jobbar, mitt i julklapps utdelningar. Och det är något som jag
har lätt mig att leva med men det är inte lätt att hantera det jämt. Men jag måste och jag hoppas att nångång i mitt liv att jag slipper det, har försökt prata med en terapeut om det men kom ingen vart men hur jag ska kunna leva med det. För vad
som triggar igång det tänker jag inte skriva om hör för det är för personligt. Men det är bara min man och mina föräldrar som har verkligen varit med om mina värsta stunder och jag vill inte prata så mycket om dom för andra.. dels för att
många inte förstår så då känns det helt meningslöst att berätta om det för om man aldrig har haft en panik attack och speciellt just om det jag tänker då så kan man inte sätta sig in i det. Men det finns också dom som helt enkelt inte bryr
sig.
Och detta med ensamheten är just därför, att jag har många människor omkring mig men hur nära står dom mig? Ytligt absolut. Men jag känner att jag oftast är den som måste ge till andra men får inte så mycket tillbaka. Och så har jag alltid funkat men
nu börjar jag tröttna på det på riktigt. Men om jag inte ger så händer det inget alls.
Så det kanske inte är så konstigt då att jag inte delger mitt liv på djupet till många, för att det är oftast jag som får lyssna, ställa frågor och finnas där för dom. Jobbigt men sant.
Deprimerande inlägg men detta är ju mitt ställe att avreagera på och egentligen skulle man ha låst hela bloggen och fortsatt skrivit ut allt, spy galla och skriva av mig. För jag mår bättre utav det. Och det är skönt att få skriva ner saker för då
funderar jag och analyserar bättre. Det får bli en funderare på det!