räknar ner timmarna

Sitter just nu och väntar på Anki, vi ska äta en avskedslunch på mitt favorit lunch ställe. Bara eftermiddagen kvar sen är man klar med detta jobb på väldigt länge. Känns lite märkligt men det är ju väldigt behövligt. Mest för kroppen men även för psyket. Idag är det den 28 februari, om prick två månader så är bebisen beräknad att komma. Denna graviditet har gått så förbannat fort, men Liam har en stor påverkan på det. All tid och uppmärksamhet läggs på han nu och man blir påmind att man har en bebis i kroppen då han är och klättrar på magn eller då man ligger i soffan på kvällen då bebisen vill göra sig "hörd". Men man vill verkligen maxa all tid till Liam då han fortfarande är det enda barnet. 
 
Men om 2 månader kan våran bebis vara här med oss och förgylla våran familj & tillvaro. En till liten människa jag och min fina man ska uppfostra tillsammans. ♥️ 
 

varför alltid trycka ner?

Mamma skickade mig denna bild. Sådana sanna ord! Något som jag har upptäckt, senast idag. 
 

måndag 27 februari -17

Jag hade ingen söndagsångest igår isllafall. Varför? Jo för jag jobbar bara idag och imorgon sen hem för en lång tid framöver. Det har inte varit en sådan psykiskt jobbig arbetsdag, men en fysisk. Så jag bestämde att det var dags för en gravidmassage idag efter jobbet. Efter jag fick kroppen knådad som för övrigt var obeskrivligt skönt så hämtade jag Liam i svanäng. For vidare med han till silje, där han sover inatt så mamma är med han imorgon. 
 
Nu sitter jag i soffan med en sparkande bebis eller mer en som trycker sin lilla kropp ut igenom min hud känns det som samtidigt som min man ligger i mitt knä och sover. Ska ta och bära över han till sängen för att sova, då han ska jobba inatt och jag ska upp tidigt imorgon igen. Eller jag tar tillbaka det, bära kommer jag inte att göra. Det räcker med att jag måste bära min egen kroppsvikt.